Sprache

Schriftgröße

Introduktion

Lübecks fyra martyrer

Den 10:e november år 1943 blev fyra präster från Lübeck – den lutherske kyrkoherden Karl Friedrich Stellbrink och de katolska kaplanerna Hermann Lange, Eduard Müller och Johannes Prassek – avrättade i Hamburgs fängelse på Holstenglacis med giljotinen. Den nationalsocialistiska folkdomstolen hade under sommaren år 1943 dömt dem till döden på grund av ”Wehrkraftzersetzung, Heimtücke, Feindbegünstigung und Abhören von Feindsendern” (ungefär: Militärsabotage, bakslughet, bistånd till fiender och lyssnande på fiendens radiosändningar).

”Gleichschaltung” (”Likriktning”) var ett av den nationalsocialistiska regimens centrala maktinstrument; tystnad, lydnad och att foga sig in, var dess kategoriska krav. De fyra prästerna från Lübeck motsatte sig detta allmaktsanspråk. De erkände allt tydligare den oupplösliga motsättningen mellan den kristna tron och nationalsocialisternas rasistiska och ateistiska ideologi. Denna motsättning gjorde att de inte längre kunde tiga. De kunde inte hålla sig utanför och gå emot sitt eget omdöme. Ju längre orätten pågick desto större blev plikten för dem att hålla fast vid budet att lyda Gud mer &¨n de människor som regerade med terror och hade påbörjat ett förintelsekrig.

De fyra utmärkte sig i att de i åsyn av nationalsocialismens tyranni, övervann konfessionens skiljande gränser och enades i en gemensam uppfattning samt i en gemensam handling.

De hade en förebild: Münsters biskop, Clemens August Graf von Galen. De fyra Lübecksborna skrev ned biskopens modiga predikningar på papper och spred ut dem. Som många andra kände de befriandet i dessa predikningar som bröt med tystnaden och högt uttalade det som många i hemlighet tänkte när förintelseaktionen ”lebensunwerten Lebens” (livet som är ovärdigt att leva) började, och som innebar mord av oskyldiga sinnessjuka.

Prästerna från Lübeck fick betala med livet för sitt motstånd. Detta offer fick varken kriget att förkortas eller systemet att vackla. Men de fyra Lübecksborna blev vittnen för en annorlunda, bättre värld i denna osalighetens värld. De blev vittnen för sanningen mot lögnen, vittnen för människovärdet mot m&¨nniskoföraktet och vittnen för tron under en tid då människor försökte göra sig överlägsna Gud.

Holstenglacis Hamburg © FiebigMed detta vittnesbörd, som de beseglade i sin död, är dessa Lübecksbor förbundna med varandra i martyriet och förebilder för oss i dag, från vilka förnyande krafter utgår. De står gemensamt för Jesu Kristi kyrka som kallar det orätta vid namnet, avslöjar lögn och hedrar Guds barmhärtighet som livets källa.

Tillsammans dog de. De såg sig inte som skilda inför Gud. ”Vi är som bröder” vittnade Hermann Lange. Som realitet upplevde de en gemenskap som övervinner det som skiljer. De konfessionella gränserna blev sekundära för dem. Detta bör vara en vägvisning och en motivation för oss i dag att följa deras exempel för gemenskap i anden, i tron och i handlingen. —

I de fyra Lübeckprästernas öde visade sig motsättningen mellan den nationalsocialistiska ideologin och den kristna tron på ett exemplariskt sätt. De fyra undvek inte denna konflikt då de gemensamt vittnade om sin tro på Kristus och lät sig kallas av honom till en gemensam handling.

Adolf Ehrtmann”Säg aldrig tre, säg alltid fyra!” höll den tidigare medfången Adolf Ehrtmann fast vid, när han låg inför döden under våren år 1979. Ett av hans barn ville nämligen stärka honom genom att säga att han snart skulle få komma till ”sina” tre kaplaner. Detta ledord och arv, från en man som varit dömd till fem år i tukthuset, bör vara förpliktande för eftervärlden.

”Säg aldrig tre, säg alltid fyra!” är också Lübeckmartyrernas gemensamma arv. Deras dödsdag, den 10:e november, är för de båda stora konfessionerna i Tyskland ett förenande datum. Datum betyder att något är givet, något har givits oss. Hermann Lange, Eduard Müller, Johannes Prassek och Karl Friedrich Stellbrinks gemensamma livsoffer ger oss det: att sträva efter att också gemensamt fira vår Herre Jesu Kristi offerdöds minne, att förkunna hans uppståndelse och att gemensamt ta ställning för fred, rättvisa och människovärde.

Textutarbetare: Ekumeniska arbetsgruppen „Lübecker Märtyrer“
Översättning: Dag Heinrichowski

läs mer
 
Brennender Lübecker Dom © Quelle Bundesarchiv, Bild 146-1977-047-16 unbekannt CC-BY-SA

Bombanfall på Lübeck 1942, brinnande domkyrkan. Källan: Bundesarchiv, Bild 146-1977-047-16 / unbekannt / CC-BY-SA.